torsdag 4 februari 2016

Himmel och vävstol

 Idag har vi varit ute på vidda, och på väg hem var himlen så vacker. Jag tog kort genom bilrutan.
 Vi har satt upp en vävstol, igen! hos yngsta dottern. Hon som fick en vävstol i somras och satte igång en vävfrossa hos sin mamma, och nu är det sjätte vävstolen vi fraktar. Den hon fick förut var inte helt snäll och gav en hel del stickor. Om man tycker om att skapa skall man ha bra verktyg och material. Denna är svensk och gjord i Strängnäs, man kan väva en knapp meters bredd och den är rejäl och lagom stor.
 Det är en aning av vår i luften, det är fortfarande lite ljus kvar när klockan är halv fyra, härligt!

 Himlen är magisk!
 I Glimåkra-vävstolen hemma ser det ut så här. På tygbommen växer det, och i en bok med gröna tips och recept såg jag en bild på en trasduk, en duk för utebruk son inte blåser bort så lätt. Det måste jag ju bara testa! Jag väver i mattväven med enkla trasor i bomull och då blir duken ca 73 cm bred, lagom för våra utebord som vi har varit ute och traskat i snön för att mäta, De står för närvarande i båthuset och strax utanför. Vi får väl se hur det blir, men tanken var god tycker jag.
Här tänker jag sommarhimmel med ulliga moln!

fredag 29 januari 2016

Gammeldomen, som jag brukar säga

Gammeldomen, det är gamla saker som lever än. Gammalt, gammalt lingarn, på ett tidningspapper som varit inuti en jättespole stod det 1950. Jag har gjort mindre spolar och lagt i de fina burkarna som går att trava. De fanns i huset när vi köpte det, eller rättare sagt i ladugården. Utom den gröna burken, den kom med husets förra ägarinna förra sommaren. Passar perfekt ihop på något vis, gammalt lin som går att odla i Sverige, och gamla Svensktillverkade burkar. Linet använder jag just nu till väven i John A Thulin-vävstolen. Det har olika nyanser och är så vackert! Första halvan av varpen är vävd, med grövre inslag i bomull. Nu blir det lin i resten.Lin på Torpet är perfekt. Nu kan man tycka att det var lyxigt förr, med så fina textilier med lång hållbarhet. Lyxigt att kunna åstadkomma något själv som kanske används och lever länge.

 Snön som fallit har gjort girlanger. Utanför växthuset har vi skyddat rhododendron från rådjurens glupska små mular med lastpallar.
 Det här gamla huset ligger helt nära vårt och jag skulle önska att det gick att rädda. Jag tycker så mycket om formen och fönstren! Tyvärr är det på baksidan hål i ena hörnet, kanske något träd som har skadat det, eller så är det någon annan yttre påverkan. Kuporna över fönstren håller på att ge upp, och det ser så ledset ut! Men ser ni, solen är på väg tillbaka! Ljuset finns i trädtopparna bakom huset, ljuvligt!
Det är vackert med pudersnö som bäddar in vår värld, i Huvvaland.

onsdag 27 januari 2016

SurTantens återkomst

 Telefonen ringde, en vante i Stockholm är borttappad! Katastrofläge! Kan jag göra en  ny, eller ännu hellre två? På lagret fanns ett kit för tovade vantar från Vinterverkstaden. Jag gjorde om beskrivningen lite, stickor 4,5. Snälla, snälla stickor för övrigt.
Fort gick det, började på fredag, tovad ihop dem lite, eller valkade, för hand på lördag, postade på söndag.
 SurTanten lever! Igår hörde jag på TVs nyheter att det går så mycket energi till att göra tyget till tygkassarna som man packar sina inköp i, så i princip var det bättre med plastkassar, eller papp. MEN, man har väl tyg på lagret, eller hittar någon som gör sydda påsar av ÅTERBRUKADE tyger. Varför säger man inte det? Det är en försvinnande liten del plast som återvinns, och den gör stor skada i naturen. Ibland saknar jag helhetstänket i miljöfrågorna. Mina påsar har några år på nacken, de används till att bära allt möjligt, inte bara mat. De är tvättade med annan tvätt, och håller hur bra som helst! Återbrukade tyger, som hamnar i komposten eller blir mattrasor, när den dagen kommer.

onsdag 20 januari 2016

Vinterfärger och marängtårta

 Det är roligt att väva med färg när det kryper ner mot minus 30 ute. Man blir lite gladare i sinnet, och tiden går fort.Här kan man se hur olika färgerna tar sig ut med olika färger i inslaget.Första biten på varpen är tänkt som handduk, jag slår in lite grövre garn i bomull.
 Orange är en färg som lyser, i mitt tycke lite för mycket, men i bland kan det vara härligt med för mycket av det goda. Citrus hör vintern till, och ekologiska apelsiner doftar underbart när man river skalet i socker och torkar för senare bruk. Doftkick!
 Det är lite som att väva en vacker vintermorgon...... Och apelsin det är ju så livsbejakande i smak och färg! Mannen fyllde år förra veckan. Jag tänkte göra en marängtårta, med sockerkaksbotten och bredd maräng på. Enkelt och gott. Om jag skulle ta lite apelsinskal i sockerkaksbotten kanske? Jag bakar förstås med Svenskt Smör, och lyxiga hemägg gjorde inte saken sämre.


Oh, så gott det doftar! Så tar vi lite rosen-socker i marängen, det ger lite prickar i marängen och en aning av sommar. Så härligt och lovande. Men sedan blev det hjärnsläpp för hela slanten, när den skulle in i ugnen.
Jag skickade in den, och efter en stund, lite för fort, tyckte jag att det började lukta "färdigt". Den var mycket högre på ena sidan?! Jag hade satt in den på sniskan, och hela härligheten fick slagsida. Platt och innehållslös på den ena, skyhög på den andra!
Är man BLIND eller?!
Men väldigt god blev den, Mera Apelsiner Åt Folket!

måndag 18 januari 2016

Strumpskaftens återkomst

 Mamma stickade strumpor med långa skaft som passade när man jobbade i skogen. Eftersom det fanns flera i hushållet med likadana strumpor så broderade hon på dem, en bokstav i restgarn. Pappa dog 1995, och i min ärvda garn-skeppa låg dessa avklippta strumpskaft kvar. Nu skall de få ett nytt liv! Stickorna heter Knit Pro Zing.
 Att sticka nya fötter på pappas strumpskaft, som min mamma har stickat, det är en annorlunda känsla. Nostalgistickning! Stickorna är av metall, fast lättare än de min mamma hade, och jag har fått ett helt set av min snälla Man.
 Fyr-trådigt garn, med olika typer av ull i. Mamma har använt 64 maskor i skaften, de är 19 cm långa och har en ribbstickning av två räta och två aviga. Jag stickar sockar på samma sätt som hon, men har inte gjort riktigt så långa skaft, och hon har använt tunnare stickor, Jag stickar fötterna med stickor 3mm, det verkar stämma bra med skaften, men jag har fått minska antalet maskor för att få en lagom bred fot. 52 maskor passar bra.
 Röda fötter, garn av ull från egna får som jag har färgat. AnJa bytte gardiner och då blev jag så inspirerad att jag fick lov att söka upp de kappor jag klippte till före jul. Himmelsblått och vitt rutigt.
Jag har använt dottern M`s gardin som mall. En spets från Bibbis Textil nedtill och sydd kanal upptill. Det kändes fräscht med lite nya gardiner när ljuset är på väg! Tack AnJa, för inspirationen.

söndag 17 januari 2016

Sånt som värmer i Huvvaland

 Lilla R skall icke frysa har Faster M och Farmor bestämt. Faster M hade ett påslakan med fint motiv, och Farmor hade lite tyg, och en mjuk-gul fleecepläd som Faster M hade inköpt för länge sedan. Det blev en rar filt att värma sig med i den envisa kylan som råder i Huvvaland, alltså Jämtland.
Värmer gör också vävstolen, för varm blir man när man dunkar och slår, och luddet måste väl isolera lite också...... Det här är mattan Mildred, efter den förra ägarinnan. Av henne lärde jag mig hur man gör två inslag på ett fint sätt. Man drar igenom ett inslag så att trasan hänger ut på båda sidor, så slår man ihop som vanligt, viker in den ena mot mitten, slår till lite, tar den andra och låter dem mötas omlott, klipper ändarna på snedden och slår till ordentligt. Klart! Så fint och bra. Tack Mildred, som lär ut saker från sin himmel. Det gick till på detta viset, Mattan var påbörjad i vävstolen, ungefär trettio cm. Så orkade hon inte mera. Jag repade upp hennes väv, och slog in trasorna precis likadant. Trasorna som hon klippt följde med så det var bara att fortsätta mattan ut. Tack Mildred! På Torpet är det trevligt med trasmattor. Och vem kunde tro att jag skulle väva igen?! Fantastiskt.

onsdag 13 januari 2016

Ull vare här!

 När det är kallt och snöig finns det inget så varmt och gosigt som ull. I gammeldags Lovikka-garn har jag stickat vantar, och detta är första paret av tre. Lovikka-garn är inte vad det har varit, och det har att göra med att det görs av helt annan ull, och inte av fyra till fem trådar som tvinnas ihop. Jag skulle försöka får tag på Lovikka med svensk ull om jag skulle köpa nyare garn, och det är kanske inte så lätt. Ull är så spännande när man börjar utforska den, och särskilt om man får leva mitt uppi den, som jag har gjort i många år. Samma sorts får får olika ull beroende på väder och vind, förutom att det är olika hos olika individer, och raser. Svensk ull är dessutom anpassad för klimatet, får är så praktisk utformade.
Våra kära Värmlandsfår kan få gigantiska fällar vid goda förhållanden som ger bra bete och utfodring, annorlunda blir det regniga och sena somrar, med tunnare, och för all del mjukare, ull. I lovikkagarn är det bra med lite krusiga fibrer av olika längd som ger "kropp" till garnet som blir varmare och fylligare, så att de går att slita på. Helt släta, långa, okrusiga fibrer gör ett garn som blir väldigt jämt och mjukt, men utan kropp och fyllighet. Det blir också mycket svagare, och tar man bara två trådar som knappt är någon snodd alls i blir det knappt garn, nästan förgarn. Den ull som inte är hårt behandlad har sina naturliga kvaliteter kvar, och blir burrigare när det är fuktigt, enkelt uttryckt.

För länge sedan fanns garnet Peer Gynt, det var mammas favoritgarn, från Norge. Jag hittade en vante i mitt lager i detsamma som jag stickat för en sådär 25 år sedan, men det blev bara en. Lite garn fanns kvar, men det blå var inte riktigt samma färg. Ah, då kan man ju lättare skilja på höger och vänster!
Det blev en vante till, och det blir bra till yngsta barnbarnet.
Långa muddar som man kan få fast under overallen.
Här är det nu snörik och aningen för kallt, på fel sida om 20 graders-strecket. Isen kryper upp på fönstren här på torpet. På trasmattorna kan man gå utan att bli kall om tassarna, och tofflorna är på, liksom en go stickad tröja. Mera ved åt folket!