Retro-kofta

 Yngste sonen hade en stickad overall när han var mindre, och inte kunde försvara sig. Den var stickar i guldgult och brunt. När han fick se den på foto tyckte han att den var riktigt fräsig, och undrade om det kunde gå för sig att sticka något i dessa färger till hans lille son R. Först blev det ett par byxor, de har jag redan visat. De är i brunt med gula ränder på överdelen. Här har jag färgat garn från BFL i guldgult, och lite bruna rester fanns på lagret. 6 knapphål, stickad uppifrån och ned. Så hittade jag sex mycket passande knappar i brunt, och skulle sy fast dem. Den bruna tråden bara trasslade, jag lade bort alltihopa efter den första knappen, för att fortsätta när jag var lite mindre trött och sur.

Men knapparna försvann, de gick inte att hitta. Fram med knapplagret igen, och nu hittade jag guldknappar från något trevligt plagg, och sex stycken nya knappar plockades fram. Den bruna knappen klipptes bort, och det gick hur fint som helst att sy in de guldiga. Så det är någon mening med allt, fast det kan ta ett tag att förstå. Den passade perfekt på lille R, som precis har fyllt 1 år och fått sina först julklappar. ärmarna går att vika upp så räcker den länge.
Så blev det dags att starta tvättmaskinen, det blir lite tvätt under helgerna, dukar och handdukat till exempel. Vid påfyllandet lät det lite konstigt, det liksom klirrade till i trumman. Jag vek ut en av dukarna, den som legat på köksbordet. Där kom några av knapparna, någon låg på golvet, och någon i maskinen. Så alla knapparna är tillbaka!
Som Cecilia så klokt skriver i sin kommentar, kvaliteten är mycket högre än den var i overallen. Det var konstfiber, på 80-talet. Var overallen är vet jag inte, men gläds åt att det går att hitta fint ullgarn, både svenskt och engelskt, som i detta fallet, av djur som har haft det bra. och att få en sådan förfrågan, det var riktigt roligt, Tackar så mycket, sonen och barnbarnet.

Provstick, och Hej från Gotland

 Det roligaste med att spinna själv är ju förstås när man får sticka med garnet.  Då man ser resultatet, hur färgerna blir, och hur maskorna faller. Jag har ju lite kontakt med Gotland, min spinnvän A. Hon är runt 90 år ung, och spinner vidare. Efter en flytt till lägenhet hade hon i princip avslutat spinningen. Men tog efter ett tag upp den igen, efter att ha provat spinna ull från Jämtland. Nu ville hon för ett tag sedan ha "lite blått" att blanda i sin vita ull. Jag hade inte så mycket blått av egen ull, men skickade lite extra i form av handfärgad merino i olika färger.

 I går ringde hon upp, och undrade var jag hade fått tag på ullen. Hon hade aldrig spunnit sådan ull, det var ju så roligt när färgerna liksom gick in i varandra, och hon berättade hur hon planerade sitt garn. Dessutom är det ju så TRÅKIGT, det är mörkt hela dagarna, och då är det roligt att spinna. Jag lovade att skriva en lista på kontakter för sådan ull, och har skickat med lite provbitar av handfärgad ull.

 Det känns så inspirerande, att en fin dam i aktningsvärd ålder, kan känna precis som jag. Att det är så roligt att sätta sig vid spinnrocken, och drömma om garner att göra, och använda. Fantastiskt roligt att ha fått bidra till detta hos denna spinnvän, om än på avstånd.

Tack A, från Gotland.

Torpgarn

 På spiskåpan sitter en stång i krokar. När vi slutat elda kan man hänga upp saker på tork där. Nyspunnet garn, det första Torpgarnet, har sett dagens ljus. Det är ju dags för varmare kläder, och dessutom snart jul, så lite garn att färglägga stickningen med fick det bli. Jag hade ett hg färdigt entrådigt garn, som färgades med tanke på en sjal, men man kan ju ändra sig!

 Lite FÄRG att tvinna med, det är så roligt att se hur det blir. Denna fläta är köpt enbart för detta, och det med viss tvekan. Det är ju det där med "köpeull". Det är inte samma som den egna. Det här är BFL, den är lätt att spinna, stark, har glans och den tar också färg bra. Men ullen är ju inte precis som när den kom från fåret. Den blir i princip rak, helt "torr", har ingen lukt, och känns lite död. När alla fibrer är av samma längd och grovlek så håller de ihop sämre. Nästan allt naturligt "krus" i fibrerna är borta, allt ullfett också, Man blir inte varm om händerna när man spinner den, och den har inget eget liv. Den är lätt att spinna och trilskas inte, och den är fin för att vara "köpeull", inga noppor och skräp, glansig och följsam. Den är tänkt att bli vantar som inte skall klia, för några är ju känsliga för det. Såna vantar blir inte lika som vantar av den egna ullen. Men vantar av egen ull kan också bli olika, beroende på vilken ull man har använt. Den egna ullen pyser upp och blir luftig när det är fuktigt väder, den värmer ändå bra, och tappar inte formen. Riktigt så gör inte denna, som inte alls värmer lika, och ull som har behandlas så mycket innan den blir något, mister också många av dess egenskaper. Obehandlade fibrer lever på ett annat sätt, koftor och tröjor som är stickade av snällt behandlad ull blir formfasta och starka. De andas, och blir därför inte för varma på sommaren heller, om det inte är värmebölja förstås.

Den vita ullen är varmast, sade min mamma. Och jag blev bestört, för då kanske de bruna och svarta fåren fryser! Jag har inte sett några såna tendenser, men Värmlandsfåren är ju också lite speciella. Något jag har noterat är i vart fall att den svarta ullen ofta inte är lika mjuk som den vita och den bruna. Värmlandsfåren har en väldigt FET ull. Det varierar mycket hos olika raser. Lanolinet gör att ullen "tvättar sig själv", tar man bort allt så fungerar det sämre. Jag tvättar ullen i vatten, och garnet med ulltvättmedel, plaggen vädras ofta i fuktigt väder, noppor klipps bort, och så är de som nya. Utom sockarna, där får stoppnålen och tvättvatten komma fram. Fettet kan ställa till problem vid färgning. Om man då föder upp får för ull, vilket inte sker så mycket här i Sverige, så försöker man i vissa fall få en mindre fet ull som kräver mindre arbete före färgning. Ullfettet skall också tas omhand. Industrin styr mycket, och det är ju rätt länge sedan någon frågade stickerskorna vad de ville ha för ull i sitt garn. Förr spann man sin egen ull, gärna tillsammans. Sedan skickade man sin ull och fick tillbaka förgarn att spinna. Så blev det enklare att köpa garn färdigt. Småskaligheten, får för husbehov, försvann till stor del, kunnandet minskade, och vem spann? Inte så många. Svenska spinnerier köpte in ull från utlandet, och så blev också spinnerierna färre. Produktion av svensk ull minskade radikalt, och när köttet blir viktigare i aveln, då får ullen sämre kvalitet. Sverige är ett bra land för får. Ullen blir tjock och fin i vårt klimat, det regnar så ullen blir ren, och här i Jämtland slipper vi kardborrar och enris till stor del. Värmlandsfår kan ha väldigt långa fibrer, och det passar inte spinnerierna. Om man däremot gör sitt garn själv så kan man blanda in dessa i sockgarnet till exempel. Kort ull har sämre hållfasthet och noppar lätt. Bara lång, lite grövre ull i garn passar inte så bra till stickgarn, det blir för lite luft och kan kännas hårt. Värmer också sämre av samma anledning, men starkt blir det. Vävda mattor av sådant garn skulle kunna bli släta och starka tror jag. Man kan tvinna garnet olika beroende på vad man skall göra. Man styr processen bättre om man gör garnet själv, och det är roligt när man får till det. Det är en långsam process, men så lärorik!
Men hur blev garnet då, av köpeull?
I min värld kan man säga, att spinna garn som bara innehåller köpeull, blir lite som köpegarn i konsistensen. Men jag gör det ibland. Kanske mot bättre vetande......

Fyra härvor nyspunnet, 2,5 hg. Idag uppskattar jag att det syns att det är ull från ett riktigt levande får, jag hittade några små rester av "natur" i ullen. Den lilla härvan till höger är tvinnad med en tråd Merino-ull, från Manos del Uruguay. Den saknar glans, men är mjuk, till kli-fria vantar.

Höstmys och Höstnys

 På hösten blir det mera tid inne, men visst kan man vara ute och göra skojiga saker ändå. Det är så stämningsfullt med en liten  brasa nere vid vattnet i höstmörkret. Det ger en fantastisk effekt. Barnbarnet L var med och var inte alls rädd för mörkret. Det är så tjusigt med alla lampor som speglar sig i vattnet, från båda håll om älven. Gatljusen som är 100 meter från älven syns perfekt, och även ljus från husen.

 Ullmys blir det också mera av, och ibland köper jag färgade fibrer. Dessa är från Woolgathering, länk till höger. Det är delvis ekologisk ull, blandade kvaliteter, några med silke, några är färgade på "oatmeal" som är blandade ljusa och mörka fibrer. Inga superwash-behandlade, alla går att både spinna och tova. Resterna som blir när jag kardar används till "tovningsgarn" eller tovning. Nu är denna ull väldigt fin så vi får se om det blir något kardat, eller om jag spinner den direkt. Det beror på vilka infall som kommer. Det ser jag verkligen fram emot, att spinna mera. Jag har förberett en kartong med flor av egen ull, det kan bli en riktig ullfest framöver.

 Jag har min mormors gamla garnvinda, vilken lycka! De satte värde på att göra fina detaljer. I toppen är det som en lite skål, och den är smäcker och fin.
Jag vet inte riktigt hur gammal den är, men gammal är den helt klart.
 Garnet är ett sockgarn som jag har färgat med ullfärg från Färgkraft, och det sitter på stickorna. Nu är det snart ett riktigt hem, stickningar lite överallt.

 Den är något större i omkretsen än min nya,

och som sagt, detaljerna är väldigt fina. En ren fröjd, och den är hel. Förutom att man får kika lite på trådarna som av blandad kompott, snören, trådar av olika slag, Jag vill inte byta ut dem förrän det behövs. Nu blev det plötsligt höstnys, pang, så var vi jätteförkylda. Det har vi inte varit på flera år så vi kan inte klaga. Men så värst kul är det inte... I två hela dagar, det tycker jag är tillräckligt...

Solgult

 Inte för att jag egentligen kallar mig religiös.....Men....Det är mycket med det jordiska. En del saker är svåra att förstå, att finna mening i. När man blir lite mindre ung, eller Äldre, kan man ibland finna röda trådar, eller se sammanhanget i små saker, som blir en helhet. Ibland kan man få ord på vägen, små solgula pärlor, som stannar kvar länge. Vi skulle köpa byggmaterial på ett ställe där vi har varit otaliga gånger de sista åren. Vår kontakt där hastar som vanligt runt och har tusen saker i huvudet, på väg, alltid på väg.
När vi har uträttat vårt ärende skyndar han vidare, åt motsatt håll. Plötsligt hör vi hur han säger, "Gud vare med Er". Det är ju inget man hör nu för tiden. Så oväntat, förvånande och tankeväckande.
En sådan sak, från en sådan person, får en större mening.
Tacksamhet, det känner vi.
Och någonstans finns det något mera, det är jag nästan säker på. Ullen har alltid funnits i mitt liv genom mina förfäder, men jag trodde aldrig att jag skulle ha egna får. Färg har jag sett, och nu kan jag färga solskensgarn, på beställning. Tända solar hos oss själva, och varandra, det kan inte vara fel. I min garderob har jag sockar och vantar som mamma stickade. Så jämna maskor, det syns att hon var van att sticka. Hon saknade sin stickning så mycket, så nu stickar jag med henne i tankarna. Så hon skulle ha tyckt om att välja i mina härvor, eller be om något trevligt garn som ville bli spunnet. Det gula garnet har jag köpt ofärgat, det skall bli något till en speciell liten person. Ekologiskt, från Garnasinne. Innehåller BFL som tar färg bra. Det är färgat med Färgkrafts ullfärg. Det andra är lönspunnet av köpt alpackaull och lammull från egna får. Naturfärgat. Alpackornas ull och Värmlandsfårens ull passar så fint ihop färgmässigt.
Den stickad sockan är till barnbarnet L som fick vantarna. Det är rosa som gäller just nu, och lite rosa lyser upp tillvaron, och minskar i restgarns-förrådet. Stickor nr 3, tvåtrådigt ullgarn av de rara fåren. Ulligt mörkbrunt, handspunnet i skaften.

 I mitt föräldrahem fanns det två hus, i det ena bodde min farfar när jag var liten, senare en faster och en farbror. Där fanns ett Skafferi, under trappen, ungefär som jag har nu. Där stod det en sådan här kökspall, fast röd. Denna följde med huset, tack för det. Den står stadigt och är perfekt att ha garnvindan på. Jag har mormors gamla garnvinda också, det är så trevligt. Den behöver lite ompyssling, de gamla trådarna har blivit lite klena och har gått av. Den har större omkrets än den nya, som också är fint. När jag tänker efter använde inte mamma den, hon lade härvan runt stolsryggen, om man inte var hemma förstås, då fick man ha den runt händerna medan hon nystade. Härvan som sitter på garnvindan är alpacka/lammull, färgad med ullfärger från Färgkraft, havtornsinspirerat!

 Och så var det de där orden, Gud vare med er. Tidigt en morgon vaknade jag, och då ser man rakt ut i himlen, genom takfönstret ute i hallen. Det var ett speciellt sken, får man säga. Om man gillar färg, och ljus, då kan man inte ligga kvar i sängen. Jag klev upp och hämtade kameran. Samma utsikt har man genom köksfönstret. Det blev en hel del foton.... och faktiskt så känns det allt lite så, att någon är med oss. När man får se allt detta.

 Gyllene dimmor stiger över älven, i fjärran hör man skott från jägarnas bössor.

Om man inte kliver upp då, så vaknar man till en grå dag, för när dimmorna har stigit blir allting grått. Det hade inte alls känts lika välsignat.

Återbrukad Förvaring, eller Grönt är Skönt

 När man bygger går det en förjordad massa skruvar, av en massa olika typer och varianter. En del ligger i fantastiska små lådor! Dessa läggs i en egen hög för mig! Denna låda passar perfekt att ha en nyspunnen spole i, man vill ju inte att det skall nötas och komma åt något olämpligt om man till exempel har den i väskan.

Lite färg kan vara roligt, en grå och regnig dag som denna. Ullen är BFL och lite silke, färgad av The Willow Fairy. En del av denna ull har jag kardat med värmlandsull i grått. Den ligger och väntar på spinnerskans händer! BFL, det är trevligt att spinna, och roligt att färga. Mjukt och skönt. Lättspunnet, håller även för sockar. Sockgarn brukar jag tvinna lite extra, och ha lite längre fibrer i ullen. Entrådigt garn är finfint till sjalar eller pulsvärmare! Det behöver inte vara flortunt....