torsdag 30 juli 2020

22 juli

Den 22 juli 2011 var mannens C i Norge, vid kusten, med goda vänner, för att fiska.
När vi såg på nyheterna fick vi reda på det förfärliga som hänt i Oslo och på Utöya, och tänkte förstås på alla drabbade, vidden av det hela framgick inte då.
Nära är alltid närmast, så vi undrade förstås om han var för nära då vi inte riktigt visste var allt skedde.
Det var skönt när han ringde och sade att allt var bra med honom.
På SVT har vi sett hela serien 22 juli.
Här finns allt, människor som drabbas på olika vis, journalisternas vardag och arbetssätt, från hur det började med leverans av konstgödsel, till chocken, som följs av Chocken, hur några människor gör det rätta, snabbt och insiktsfullt, men hur det falerar i polisens arbete, vilka konsekvenser det får, hur hela samhället drabbas, för att inte säga hur hela världen påverkas, vilken heroisk insats människor gör för att hjälpa och hur de får leva med bilderna och minnena resten av livet.
Det gör ont ända in i märgen när man hör skotten eka, och det bara fortsätter, i den långa kön av stående bilar.
Det är inte mycket blod, inga skräniga ljudeffekter, men mycket mänskligt och greppbart, och framför allt, kännbart. In i märgen, in i hjärteroten.
Mina varmaste tankar till alla drabbade.

Inga kommentarer: