Storspoven

När djuren kommet ut på markerna så kommer fåglarna. När vi flyttade hit så var det en av de saker vi noterade, det fanns ju inga fåglar! Först släppte vi ut kalvarna, och sedan blev det får. För hela slanten. De passar så bra in i landskapet. En dag, när vi gjorde i ordning ena betet så såg jag ett fågelbo, mitt på betet, i närheten av en björk. Äggen såg ut som potatisar som legat för ljust, de hade blivit gröna med små prickar. Betet ägs av en granne och han berättade att förut så såg man ofta STORSPOVEN, men det var länge sedan. Nu cirklade den runt uppe i luftrumet och försökte avleda oss, så att vi skulle låta bli äggen. Det var första gången jag såg Storspovsägg och första gången jag såg storspoven på riktigt. Sedan dess har vi sett fågelparet varje år på våra beten. Massor av fåglar har det kommit. Men Storspoven har en speciell roll. Den hör ihop med markägaren på något sätt.

Nu finns inte vår granne och markägare i jordelivet mer. Begravningen var idag, och det var en fin upplevesle, om än rörande, och sorglig. Men så vackert, och nära. Prästen, en dam på 85 år, som gjorde det hela så fantastiskt fint, betydde verkligen mycket i denna svåra, men ändå ljusa, stund.

Och tänk, det är så märkligt, för varje morgon de senaste veckorna har Storspoven flugit över oss, precis där vi bor,och sjungit sin drillande sång. Det ser precis ut som den översta bilden. Jag tar det som en hälsning, och tänker att vår gode granne ändå finns kvar.