onsdag 28 augusti 2013

Tyttebär och hallonsnår

 Vilket fantastiskt väder vi har haft här på sistone! Rena sommarvärmen, äntligen! Här plockas det Tyttebär, alltså lingon, och hallon, så länge det går. Hallonen, de har falnat lite, men än finns det kvar. Hallonsylt, det är som att äta solsken! När jag står i hallonsnåren kan man ibland höra hammarslag, och eftersom jag är av naturen Nyfiken, eller Vetgirig, eller Kunskapstörstande, så måste man ju slå en flukt!
Ute i vattnet kan man se en väldigt egen skapelse, men vad är det, eller vad skall det bli?
 En bit därifrån kan också se en vacker vägg som glittrar i takt med vattenglittret från sjön. Huggen panel, målad med Bryggsmörja från Kulturarvet. Kulturarv var det, när det kokas sylt här så går tankarna till lilla mamma, på något sätt kommer jag närmare mina förfäder i vissa stunder, oftare ju äldre jag blir.
Fisk finns det i frysen, det nappar lite ojämnt, men stadigt varje vecka......... Och när jag fiskar, eller metar, tänker jag på pappa, och min farbror som var en sann fiskare, och hade mera tid än min pappa till sådana utflykter. Själv latfiskar jag från stranden och det är härligt även utan napp. Om man lägger den enstaka fångsten i frysen så räcker det till en rökning så småningom. 8-9 fina firrar finns det för tillfället.
Squashen är verkligen på G, och nu hoppas jag att det inte fryser så blir det lite att frysa in. Vi gjorde biffar häromdagen och det var inte dumt alls.
Ett lapptäcke har det också blivit. Nu skall jag bli farmor igen, om några månader, och då behövs det mera tyg och tråd. Hurra! Tack för det R och S.

3 kommentarer:

AnJa sa...

Ja, undrar vad det där ska bli? Här är hallonen borta sedan länge. Jag är inte så mycket för att plocka bär tyvärr men en del hjortron har det blivit i år. Och kantareller såklart! Här äter katten upp all fisk vi får upp. Sicken typ :-).

fale artut sa...

Katten sätter det onda ögat å mig varje gång...... Men hon får de mindre fiskarna, de räknar jag inte........ De lyser dessutom med sin frånvaro för tillfället!

Cecilia sa...

Ja, det där känner jag igen, att man kommer närmare förfäderna. Liksom närmar sig lite vördnadsfullt, nästan.Och det känns så bra och hoppfullt.