SKANDALKUNSKAP

 Det var ett bra ord! tyckte ena dottern, när vi skickade SMS hit och dit under dagen.

Jag hade skrivit SKANDALKUNSKAP

Vad är då det kan man undra. Eller också är det ganska klart.

Att aktivt söka och därefter hitta information om människor, på nätet, eller via hörsägen, eller andra sätt, och ta det till sig som sanning, och sprida det, utan att tänka på konsekvenserna. Utan att ta reda på vad som är sant.  Är det ens relevant, är det något man behöver "veta"? Man undrar i sitt stilla sinne vad som har hänt med människorna och mänskligheten.

Varför vill man göra allt detta. 

Skandalkunskap kallar jag det. Det är inga bra saker som söks, gärna domar av olika art, något smaskigt och uppseendeväckande. Som en kvällstidning. Kanske inte är sant. Kanske var länge sedan, eventuellt brott sonat, brott kanske inte alls särskilt uppseendeväckande om man tar reda på mer, det kan vara lätt att ta fel på person. Tänk hur lätt det är att göra stor skada, sprida misstänksamhet och oro, förstöra för människor som försöker göra om och göra rätt.

Så fort det går att slänga iväg en "skandalkunskap" för att väcka uppmärksamhet, och så svårt att göra ogjort. I nästa led blir det kanske värre, och kanske ännu mera fel.

Att man vill veta saker för att sprida vidare, inte att man är intresserad av en människa för att lära känna.

Det är för mycket yta, för lite substans, mycket vill ha mer, och få är nöjda.