En ROSA blomma och När kommer Mjölkbilen?

Denna blomma brukar vanligtvis vara vit..........Men det vet den nog inte..   Men vad heter den?

 Nu, är det bara mjölkbilen som fattas...... Siffrorna är de som vi hade som produktionsnummer hemma, dessa är i äkta mässing som skall åldras vackert........ Här blommar ALLT

Liljekonvaljerna, syrenerna, häggen är precis klar, smörbollarna, guckuskorna, midsommarblomstren, hundkexen, rödbläran, styvmorsviolerna, rönnen, förgätmigej, och som de BLOMMAR! Grannens äppelträd är som ljuvligt rosavita moln!

Sveriges Nationaldag

 

Lokalt tillverkad reservdel och en textil miss

 Phu! Den ena lokala verkstaden kunde göra en ny del att ersätta den försvunna och illvilliga delen. Målad och allting, på plats, och skall brukas under dagen. Innan potatisen kommer i jorden skall det mullas ordentligt i varm jord. Tyvärr börjar det bli väldigt torrt, men regn väntas till helgen. Verkstäderna här har verkligen mycket att göra, liksom hantverkarna. På ICA säljs det ofantliga mängder med jord, enligt en anställd. Det verkar som om människor är engagerade och sysselsatta med olika projekt.

Sydde en prototyp av resttyger. När det är rutigt skall man vara noga med att kolla mönsterpassningen. Det såg så bra ut vid  klippning, men vid sömnad så märktes det att sömmerskan slappnat av en smula och mist focus........ Men, så tänkte jag, om de varit sydda i annat land, hade mönsterpassningen varit bättre då?

Ja, det är en prototyp. Skyddar mot myggbett och solsken! Nu har jag sytt ett par med katter på, av resttyger, till en liten go tös på 8 månader. Tyg från Elvelyckan Design

Hönssläpp och vådan av att tappa en saxpinne

Äntligen! Hönsen får gå ute i det fria efter den långa perioden av restriktioner för fågelinfluensa-utbrottet som var stort och med stor påverkan på antalet hönsfåglar i Sverige. De tycker att livet är mycket bättre nu, när de kan gå och sprätta, de njuter, det ser man.

Det börjar bli dags på jordbearbetning och sådd.... Potatislandet brukar vi köra igenom med skålsvans, eller tallriksharv. En saxpinne släppte och ett stag lossnade. Vi har letat, och letat, och grävt igenom halva potatislandet med grepar, alla magneter som fanns har använts i flock i ren  desperation, även en  metalldetektor. Ingen framgång..... Potatislandet ser ut som om jättesorkarna har invaderat, men allt vi hittat är glas, porslin och gamla spikar. Morr morr, dubbelmorr.

Vilken fin skylt den har, va? Den är ju inte så ny, så det finns inga nya stag att köpa till. Däremot har mannen lämnat in en motsvarande på lokal verkstad och skall få en ny tillverkad. Då lär den väl krypa upp ur jorden. Då skall jag måla den i guldfärg, eller olja kanske är bättre, och hänga upp den på ett bra ställe. Skålsvansen har numera helt nya saxpinnar.

 

Att läsa innehållsdeklarationer ger MER SMAK i skorporna

Hembakade skorpor: Vetemjöl, mjölk, smör, socker, jäst, salt, kardemumma, pomerans, och en del kärlek.

Ja, hur gott låter det här? Korta, intensiva innehållsdeklarationer, det vill jag ha. Förr köpte vi ofta denna lokala, och goda, skorpa, då var ingredienserna annorlunda. Sedan såldes receptet, och det blev så här.

 

På plats!

I mitt lilla hem, där jag bodde hemma, när jag var ung i "värla", fanns det mjölkkrukor. Stora krukor i lättmetall, men tunga att släpa upp och ner för källartrappen, där de stod på kylning, med mjölk i, innan hämtning. De såldes efter att korna försvann, och så gjorde även den bärbara mjölkmaskinen. Något eget mjölkbord hade vi inte, det fanns ett för hela byn, en bit upp i byn, vid vändplanen, där skylten Här Slutar Allmän Väg står. Där kunde man också sitta och filosofera, eller sätta upp en viktig notis.

Vi har några andra mjölkkrukor och så lär det väl komma dit något grönt och blommigt om jag känner mig själv rätt. Numret från våra mjölkkrukor skall vi sätta upp, det tycker jag är fint att minnas. Järnvitriol med lite grå bets har vi behandlat bordet med.
 

Nu är den hemma!

Ingen lätt sak detta! Den står stadigt. Fyra personer krävdes för att klura och baxa ut den och upp på släpet med hjälp av träreglar. Sedan bar det av hem.

Tillverkad av en snickare på 84 år. Han snickrar så gott han kan med hjälp av sönerna med de tyngre momenten.  Fantastiskt! Han kämpar på trots pandemin, och det är ju en väldig fördel i dessa tider att ha något för händer, och att skapa ger ju dagarna mening och glädje.

Han är dessutom sjuklig, så detta är ett mästerverk. Väl hemma var vi bara två, men vi lyckades med list få av den, och placera den på ett bra ställe. Fortsättning följer.....