En älskad blus

Det fanns något blått längst ned i en av lådorna med mattrasor. Min älskade linneblus! Som jag har lagat, och lagat. Jag köpte den på rea för mer än 20 år sedan. Längst ned hade jag sytt få ett fint tyg i brunt med pastelliga blommor, fin, så att ingen sömsmån syntes från något håll. Små tyglappar har sytts fast för hand med pyttesmå stygn, ett urklippt broderi och en virkad stjärna på ryggen hör också till lagningarna. ärmarna har jag klippt av och kantat med samma brun/blommiga tyg som nedtill. Den går tyvärr inte att använda som blus.... Men nu har jag klippt åt alla håll jag kan komma på för att använda så mycket som möjligt, så får den ändå finnas i någon form.

Sånt som värmer i Huvvaland

 Lilla R skall icke frysa har Faster M och Farmor bestämt. Faster M hade ett påslakan med fint motiv, och Farmor hade lite tyg, och en mjuk-gul fleecepläd som Faster M hade inköpt för länge sedan. Det blev en rar filt att värma sig med i den envisa kylan som råder i Huvvaland, alltså Jämtland.

Värmer gör också vävstolen, för varm blir man när man dunkar och slår, och luddet måste väl isolera lite också...... Det här är mattan Mildred, efter den förra ägarinnan. Av henne lärde jag mig hur man gör två inslag på ett fint sätt. Man drar igenom ett inslag så att trasan hänger ut på båda sidor, så slår man ihop som vanligt, viker in den ena mot mitten, slår till lite, tar den andra och låter dem mötas omlott, klipper ändarna på snedden och slår till ordentligt. Klart! Så fint och bra. Tack Mildred, som lär ut saker från sin himmel. Det gick till på detta viset, Mattan var påbörjad i vävstolen, ungefär trettio cm. Så orkade hon inte mera. Jag repade upp hennes väv, och slog in trasorna precis likadant. Trasorna som hon klippt följde med så det var bara att fortsätta mattan ut. Tack Mildred! På Torpet är det trevligt med trasmattor. Och vem kunde tro att jag skulle väva igen?! Fantastiskt.

När jag klipper mattrasor.....

 Att sitta ute och klippa trasor har sina fördelar. Man slipper städningen! Med den fina vävstolen, från Glimåkra, som har fått ett nytt hem hos oss, följde det både klippta och oklippta trasor i mängd. Skjortor i flanell är så ljuvliga trasor. Men det skall klippas bort kragar, manschetter, knappribbor, sömmar och knappar. Jag tänker på mamma när hon satt i köket och klippte trasor, alla knapparna som hamnade i hennes knappburk, och de små högarna med trådar och klipp som plockades ihop eftersom. Hon vävde inte själv, men tog ändå tillvara allt som gick, på all vis. Det var bland annat en duktig väverska i Norrbotten som gjorde mycket fina mattor av dem. De kom tillbaka till Jämtland och förgyller tillvaron fortfarande.

 Medan jag klipper händer det andra saker på Torpet.En fin gjuten platta, och en stomme har rests. Jag har för all del varit lite behjälplig... Det är mycket jobb innan det kan fyllas med betong! En ram av lecablock, Grus och sand som skall vara på rätt ställe, armeringsjärn och distanser skall läggas ut. Järn som förstärkning i öppningarna, en form framåt, grus upp mot kanterna för att hålla formen och fukten så att det brinner långsamt.

Puh!Jag tror att jag klipper lite till......

Väva mattor

Det syns på golvet under vävstolen Jenny att det rör på sig. När man dunkar på och slår ihop trasorna så aschar den bakåt, eller framåt, beroende på hur man ser det. Under vävstolen har luddet ramlat ner under tiden, och klippen från trasorna när jag gör dem smalare i skarvarna och vid fästning.
Den första mattan är klar på tygbommen. Nu har jag slagits med mygg och andra insekter i flera dagar, så idag skall jag faktiskt göra några inslag på min Jenny.

 Trasorna i bomull med rosor på blev så trevliga i väven!

Någon som vet vad detta är, och kan gissa vad det skall vara  till?

Kris-Ris och Skrubbvante

 Här i huset äter vi inte så mycket ris. Jag har en tanke om att det som går att odla här är mat för mig, i huvudsak. För ett tag sedan kom larm om arsenik i barnmaten, den som innehöll ris. I min lilla värld tänker jag då att det är bråttom, bråttom, med gränsvärden, och uppgifter om vilket ris som innehåller minst arsenik. I barnmaten kändes det inte alls som om jag ville ha något ris....Tankar som visst inte har nått så långt, först 2016 väntas det komma gränsvärden för nyss nämnda grundämne i maten, och jag undrar förstås vad det sitter i, hur svårt kan det vara? Giftig mat låter inta alls bra. Arseniken finns i marken, och tas lätt upp av just ris, särskilt i skalet. Därför innehåller brunt fullkornsris en högre halt, men av någon anledning tycker man då att den högre mängden näring skulle  göra det till ett bättre val.
NixPix, säger jag om det. Det finns ju annat att äta. Däremot känner jag för de människor som lever i de områden där den högre halten arsenik finns. Det finns även arsenik i dricksvattnet, och där tycker jag att någon klok människa skall sätta in resurser och hjälpa många människor som behöver bra livsmedel.
När man har haft djur och odlat så lär man sig att marken innehåller olika saker på olika ställen. Vad gäller arseniken i riset så ville jag ju veta varifrån det kan komma ett ris som innehåller mindre mängd av detta ämne. Det trodde jag var lätt att ta reda på, men jag har inte hittat något vettigt förrän nu.
Det har gjorts undersökningar om detta, och det har då visat sig att det finns platser med risodlingar, som har en människo-vänligare halt av detta ämne.
Här har vi dem:
Indien
Pakistan
Kalifornien
Så nu blir det att ta med förstoringsglaset på Boa, och se vad som finns i hyllorna.
På utifall att man vill ha sig lite ris, det kan ju vara gott ibland!

Bilderna har ju inget som helst med denna text att göra, men det finns en tanke med dem. Jag stickar trasor och skrubbvantar, det är sånt som används ofta och går att tvätta. De gröna trasorna är i bambugarn, men jag gillade inte att sticka med just detta, det ville gärna dela sig.

 Trasorna och skrubbvantarna är tvättade före användning, annars suger de inte upp något vatten. Vanten är stickad i ett stycke, som sys ihop. Därefter har jag virkat en mudd så att den skall hålla sig kvar något så när på handen när man gnuggar sig. Tummen ser kantig ut men det gör platt ingenting. När man har den på formar den sig fint efter handen.

 Så kom jag på att man kan ju sticka en mudd, men den blir då lite sladdrigare, men bra om man har större händer än mina barnhandsingar.
Jag lade upp 60 maskor på stickor 3,5, stickade över hela biten så att det räcker ordentligt till tummen, sedan maskade jag av tio maskor i var sida, och stickade tills handens del nådde ordentligt över lillfingret, ca 17 cm från uppläggning. Garnet krymper ofta lite om man vill tvätta i 60 grader, och det vill man ju med sådana här ting. Så stickade jag ihop maskorna två och två, stickade ett varv, sticka ihop två på nästa varv, sticka ett varv, klipp av en rejäl bit tråd, dra tråden igenom de resterande maskorna så att de fästs ordentligt. sy ihop vanten. jag sydde så att öppningen för handen blev så stor att handen lätt går igenom, där är det ju inte elastiskt.  Så virkade jag en liten lagom mudd med stolpvarv. Rätstickning ger lite riv, och är elastisk, passar bra för skrubbvantar.

Det är ju så tillfredsställande att minska på garn-lagret, och göra något som blir praktiskt! Det blev en tredje, med rester av vävgarn i toppen. Korta stickor med plutt,  3,5mm, från Garnasinne tror jag.