söndag 29 juli 2018

Höanna, eller slåttanna

Minislåtter! Det är ont om foder i Sverige. Vi har en bit slåtteräng med ett potatisland mitt på. En granne har ställt upp och slagit runt landet, vänt det och strängat ihop det.
Sedan kom han och skulle göra buntar. Det krånglade en del och buntarna blev först bara bundna i ena sidan. Han ville helst ha sisalgarn men hade bara plast. I våra förråd fanns det sisalgarn för ändamålet, och han bytte på de trasslande sida. Då gick det bättre! Fläckvis har jag räfsat med en gammaldags höräfsa,
och här hämtar jag rullar med garn/snöre.
Nödfoder till nötkreaturen som Mannens C äger.
Det blev inte så lite! Över hundra buntar!
Vårt bidrag att hjälpa svenska bönder och rädda den Svenska Maten.
Alla strån räknas, ett år som detta.
I natt vaknade jag av dånande åska och att fläkten hade stannat.
Vi brukar ha fönstret öppet men det skulle ju regna och det är ju dumt att blöta ner fönstren.
Men det var hett som ........
Bordsfläkten hämtades från köket och ställdes strategisk för en lagom fläkt på varm hud.
Det small något rent okristligt tre gånger, första gången hade strömmen redan gått, och det kanske hade dundrat en del innan. Jag skulle uppskatta att klockan var 1 och strömmen kom tillbaka vid 10-tiden.
Kaffe kokades på Triangia-kök och smakade väldigt bra.
Det var en del år sedan det användes så det tog en stund att hitta, men nu skall det få en fin plats.

6 kommentarer:

Cecilia sa...

Ja, det blev inte så lite! Härligt! Kul att sisalsnöret funkade bättre.
Jag läste en berättelse om slåttanna i gamla tider och man förstod vilket slit det var men också glädjen att arbeta tillsammans. Och att hjälpas åt.

Viola_T sa...

Finemangen!

Cecilia sa...

Hm, var det månne du som tipsade om texten om slåttanna?

fale artut sa...

Det minns jag i vart fall inte....
Men jag har ju varit med på slåttanna jag.

AnJa sa...

Jaha, det var ju här jag skulle skriva om att allt tas tillvara och man hjälps åt.... Men då får jag väl uttrycka min beundran för den fina resväskan här istället då :-). Skyller på värmeslag för det kan ju inte vara ålderns virrighet.

Amarga sa...

Ja, slåttanna, det var en av sommarens höjdpunkter, för oss barn i alla fall, även om vi också jobbade ordentligt efter vår förmåga.
Jag minns dofterna, av det slagna gräset, av hästarna som drog hölasssen.
Jag minns smaken av svagdricka som fanns i en tiolitersflaska i diket, där det var skugga,och limpsmörgåsarna med smör och korv som vi fick när man tog rast - de vuxna drack kaffe, som man hade i gamla brännvinsflaskor...
Jag minns också att ryggen värkte och kliade ( av höbosset då man körde in det torra höet), men också stoltheten att man varit med och arbetat med något "riktigt"
Varje sommar var jag hos mormor och min starka önskan var att bli bonde då jag blev stor. Jag fick förstås veta att "en flicka kan inte bli bonde" - detta var tidigt 50-tal- men räknade ut att jag fick väl gifta mig med en bonde då....