Kris-Ris och Skrubbvante

 Här i huset äter vi inte så mycket ris. Jag har en tanke om att det som går att odla här är mat för mig, i huvudsak. För ett tag sedan kom larm om arsenik i barnmaten, den som innehöll ris. I min lilla värld tänker jag då att det är bråttom, bråttom, med gränsvärden, och uppgifter om vilket ris som innehåller minst arsenik. I barnmaten kändes det inte alls som om jag ville ha något ris....Tankar som visst inte har nått så långt, först 2016 väntas det komma gränsvärden för nyss nämnda grundämne i maten, och jag undrar förstås vad det sitter i, hur svårt kan det vara? Giftig mat låter inta alls bra. Arseniken finns i marken, och tas lätt upp av just ris, särskilt i skalet. Därför innehåller brunt fullkornsris en högre halt, men av någon anledning tycker man då att den högre mängden näring skulle  göra det till ett bättre val.
NixPix, säger jag om det. Det finns ju annat att äta. Däremot känner jag för de människor som lever i de områden där den högre halten arsenik finns. Det finns även arsenik i dricksvattnet, och där tycker jag att någon klok människa skall sätta in resurser och hjälpa många människor som behöver bra livsmedel.
När man har haft djur och odlat så lär man sig att marken innehåller olika saker på olika ställen. Vad gäller arseniken i riset så ville jag ju veta varifrån det kan komma ett ris som innehåller mindre mängd av detta ämne. Det trodde jag var lätt att ta reda på, men jag har inte hittat något vettigt förrän nu.
Det har gjorts undersökningar om detta, och det har då visat sig att det finns platser med risodlingar, som har en människo-vänligare halt av detta ämne.
Här har vi dem:
Indien
Pakistan
Kalifornien
Så nu blir det att ta med förstoringsglaset på Boa, och se vad som finns i hyllorna.
På utifall att man vill ha sig lite ris, det kan ju vara gott ibland!

Bilderna har ju inget som helst med denna text att göra, men det finns en tanke med dem. Jag stickar trasor och skrubbvantar, det är sånt som används ofta och går att tvätta. De gröna trasorna är i bambugarn, men jag gillade inte att sticka med just detta, det ville gärna dela sig.

 Trasorna och skrubbvantarna är tvättade före användning, annars suger de inte upp något vatten. Vanten är stickad i ett stycke, som sys ihop. Därefter har jag virkat en mudd så att den skall hålla sig kvar något så när på handen när man gnuggar sig. Tummen ser kantig ut men det gör platt ingenting. När man har den på formar den sig fint efter handen.

 Så kom jag på att man kan ju sticka en mudd, men den blir då lite sladdrigare, men bra om man har större händer än mina barnhandsingar.
Jag lade upp 60 maskor på stickor 3,5, stickade över hela biten så att det räcker ordentligt till tummen, sedan maskade jag av tio maskor i var sida, och stickade tills handens del nådde ordentligt över lillfingret, ca 17 cm från uppläggning. Garnet krymper ofta lite om man vill tvätta i 60 grader, och det vill man ju med sådana här ting. Så stickade jag ihop maskorna två och två, stickade ett varv, sticka ihop två på nästa varv, sticka ett varv, klipp av en rejäl bit tråd, dra tråden igenom de resterande maskorna så att de fästs ordentligt. sy ihop vanten. jag sydde så att öppningen för handen blev så stor att handen lätt går igenom, där är det ju inte elastiskt.  Så virkade jag en liten lagom mudd med stolpvarv. Rätstickning ger lite riv, och är elastisk, passar bra för skrubbvantar.

Det är ju så tillfredsställande att minska på garn-lagret, och göra något som blir praktiskt! Det blev en tredje, med rester av vävgarn i toppen. Korta stickor med plutt,  3,5mm, från Garnasinne tror jag.