söndag 18 januari 2015

Koft-KAL

Det går framåt. Många sockar har det blivit, men nu ropade koftstickningen på uppmärksamhet från sin korg. Jag har delat av för ärmarna! Yeahhh! Det är som en milstolpe. Oket är i handspunnet garn, nu blir det grått av garn från egna får, lönspunnet hos Madame Lutuss. En rejäl bit grått hade jag tänkt, med lite "snöfall" av aviga maskor med lagom mellanrum. Jag har stickat ihop knappribban, alltså de sex maskorna jag lade upp i var sida, så det blir en tröja med knäppning.
Jag satte de sex maskorna med knapphål på en extra sticka, lade den ovanpå de resterande sex maskorna, och stickade ihop dem.
Lyxigt att sticka med egen ull, och handspunnet garn. Trösterikt när man saknar fåren, värmer lite extra. Handspunnet garn, i vart fall mina, är lite fastare i konsistensen, det lät lite knepigt, men jag kommer inte på något bättre. Det är mycket formfast, och tål att användas och tvättas utan att tappa formen. Särskilt om det är spunnet av den egna ullen från Värmlandsfår.
Det lönspunna är tvåtrådigt, av den sist klippta ullen. Sommaren var historiskt dålig, regn nästan varenda dag, och de klipptes sent, i november. Ullen blev mycket mjuk, och detta är en fantastiskt stick-material att njuta av. Det är nu ett år sedan jag sorterade ull före flytt, och det är snart ett år sedan jag ledde fårflocken på djurtransporten, som skulle åka till deras nya hem. Det tar tid att landa. Tillvaron blir så väldigt annorlunda. Trots den stora saknaden, så är resultatet så positivt som vi ville.
Var sak har sin tid, och att skapa förgyller tillvaron, vad man än gör.

1 kommentar:

AnJa sa...

Det är precis som du säger. Allt har sin tid. Önskan är att alla alltid skulle kunna leva efter den devisen. Inte lätt alla gånger. Har några egenspunna fale-härvor hänger i mitt pysselrum. Ska nog bli ett par vantar till. Klappar på dem ibland! Jag har även en del ull kvar som ligger och doftar Falefår och som jag ska ta tag i när den dagen kommer. Som sagt; allt har sin tid och just nu är det inte ullens ;-).