Slåttanna och Solvin

Jag växte upp på ett småbruk, och det är pappas benämning, det fanns Torpare, Småbrukare, och Bönder.
Hemma fanns det sju kor som mest vad jag minns: När jag var 8-9 såldes de, och mamma tyckte att det var förfärligt. Jag minns korna, och jag hade en lite gjuten trekant i ett hörn i ladugården där jag satt ibland när jag följde med till ladugården.
Vädret var viktigt, höet skulle slås, köras och krattas ihop, hässjas och torka. Fint väder en lägre tid behövdes. Pappa hade sin kära häst, traktor köpte en av bröderna senare. Med släpräfsa körde han ihop stora högar och så drog han i spaken så att högen släppte. Så kunde man börja hässja, vilken är en stor konst.
Jag skulle tro att det också kan variera hur man har tänkt om detta, att det kan variera mellan olika delar av vårt avlånga land.
Pappa var otroligt noga med sina hässjor, och hade ett stor nöje av att sedan åka runt och titta på andras.
Man har två störar med pinnar ut, som man lägger hässeroerna? på. Man behöver ett spett att göra hål med så att de sitter säkert. På en del ställen använde man tråd eller snöre. Det skall vara ordning på saker och ting, det skall fyllas slaget hö så att roerna får stöd hela vägen innan man lägger på en ny ovanpå lagret av slaget hö. Man spar, eller pappa gjorde så, långt hö att ha ovanpå, och så drog han med högaffeln så att det blev "kammat, och det icke välkomna regnet rann av lätt om det nödvändigt skulle komma. Så räfsades det med höräfsor i trä, oftast kvinnorna och flickorna, så att allt kom med. Man gick på rad bredvid varandra och tog lägdan bit efter bit. Hässjan skulle var fyllig, om det yttersta höet hade blivit styggt av regn så skulle det längre in var fint ändå. De fick inte heller säcka ihop på mitten, och runt om på marken skulle det vara tomt så att luften kunde komma in.
Det var ett tillfälle när alla hjälptes åt, gammal som ung, och vi hade många släktingar i närheten.
Fikakorgen i skugga, mycket dryck, svettigt och varmt, men speciellt.
Höräfsorna lagades på vintern, pappa hade små pinnar i en papperspåse, och den har jag i tryggt förvar. Om jag inte minns fel så är rönn mycket bra till sådana.
Man kan göra långa hässjor, eller flera kortare.
Så, när allt är torrt skall det köras in på vagn, och man fick trampa för att få på så mycket som möjligt. Detsamma gällde på höskullen, då kastades grovt salt mellan varven för att det inte skulle mögla.
Efter utfört arbete åt alla tillsammans, mycket mat, mycket prat, och mycket skratt.
Huckle hade kvinnorna ofta på huvudet för att inte bli så skräpiga, och mamma, och säkert också min faster, hade nog också förklädet på sig......
Kvinnorna skulle vara med på både det ena och det andra, mamma hade förberett maten och fikat, men var också med och räfsade. Disken var säkert också hennes, och flickorna fick hjälpa till. Idag är det förhoppningsvis lite annorlunda, nu när jag tänker på det.

Ibland hade min Faster med sig
Blåbärsvin eller Solvin
och det var populärt.
En kopp blåbär, en kopp socker, vatten  så att det bli lite luft kvar i en 75 cl flaska, korken på och så får man lufta när det börjar jäsa så att det inte går överstyr.
Det skall stå en månad tror jag, i ett fönster, därav namnet solvin, sedan skall det silas i saftsil och hällas på rena flaskor, ställ svalt och mörkt.


Det är ju lite svårare idag när allt skall gå fort, och det är svårt att få ihop folk som vill göra på detta viset. Svårt att hitta redskap är det också.
Hässjeroer säger jag, vad de heter börjar jag undra, roa, roer, roor.......