Expressen

 Vår förra granne kom in med solsken i blick och mungiporna vid öronen. Hahaha, sade han, nu fick jag mig ett gott skratt. I näven hade han Expressen, denna kvalitetstidning som bara skriver sanna saker och aldrig överdriver......
I vår del av världen, alltså där vi bor NU, är det ingen större ruljans på husaffärer. Hus behålls som fritidsbostäder, eller står tomma och övergivna. Priserna är låga och det finns inte så mycket "lyxvillor" om man säger så, byggandet är nästan obefintligt.
Hus, eller fastigheter, med något extra, är rätt ovanligt. Jag gillar att titta på hus, men i just detta fall var det mannen som ropade, han hade sett något i tidningen. När jag kom fram och kikade så trodde jag att det hade snurrat om fullständigt. På bilden syntes ett rött båthus...... Han undrade om jag visste var det låg, och läste ortsnamnet. Japp, sade jag, det vet jag, och faktiskt är det ett hus som jag har tittat på många gånger, när jag har åkt förbi!
Nu har man inte sett så mycket av huset, man ser bara taket från vägen. Men ofta har jag undrat vad det är för ett hus. I vart fall skulle vi titta på det, men innan vi var klara och på plats var det bara en kvart kvar av visningen. Mannen föll pladask, för känslan. och visst skall man bejaka känslan. Det var många på visningen, men inga vi kände igen, fast vi var lite bekanta med området sedan tidigare.  Norrmännen har också upptäckt de låga priserna i området, och det var därför det liksom blev som det blev. Vi lade ett bud, och allt var lugnt och fint. Det fanns ju ingen dusch och ingen tvättmaskin, kallfarstu och kallt trapphus, pytteliten toa, eternit, ganska enkelt med andra ord. Fyra små rum och kök. En mindre ladugård med lågt i tak, passar inte för hästar o dyl. Men så var det läget.... Älven som rann nedanför, liljekonvaljerna, vitsipporna, blåsipporna, nyponrosorna och guckuskorna, känslan av ro.
En dag när vi hade besök, och jag fick veta att jag skulle bli farmor igen, plingade det i mobiltelefonen hela tiden, men när det är så viktiga saker hinner man ju inte kolla vad det är med mobilen.
Senare ringde mäklaren, och det var alltså Tokbudning och det var ett bud för varje mobilPLING. Norrmän och en annan spekulant hade drivit upp priset till det näst intill orimliga. Vad ville vi göra???? Man kan ju förhandla kanske, lägga samma bud som den högste, och andra smarta saker. Men om man får veta att man skall bli farmor, då blir man lite sturks, och väldigt impulsiv. Jag förhandlade med mannen, att om man lägger ett rejält bud, som vi faktiskt kunde, det var klargjort på förhand, och sedan får det vara bra. Ungefär som på Tradera. Han var nog lite tveksam, men gjorde tummen upp. Så jag lade ett rejält bud, med en viss ångest, för i hjärnan var priset aningen högt. Men har man bestämt sig, så har man. Vi vann budgivningen. När man kommer från en annan plats, där priserna är mycket högre, så kan man unna sig att slå till, bara för att man vill, och kan. För Känslan.
Det var det som gjorde vår granne så road. Det blev en av de högst betalda fastigheterna i vår nya kommun, och försäljningen kom därför med i Expressen, som en av de lyxigaste villorna i Sverige.