I 11 år har vi bott på en ort i västra delarna av länet. Det har varit mycket nytt, ingen av oss hade någon anknytning dit. Vi hade rätt många djur och har använt mark i området, och vandrat på stigar och leder i alla väder. På bilden ser man en udde, jag kallar den för Näset. Till vänster är en favoritgård med de bästa markägarna, vi fick julblommor varje jul då vi arrenderade deras mark. Intill fanns ett skogsområde, med andra ägare. Den marken såldes några år innan vi flyttade. Där fanns några olika byggnader i rött och vitt, två hus och några bodar. En gräsmatta mot sjön, och vi fick ha båten nere vid strandkanten. Så såldes alltihopa, husen tömdes, det eldades både hammare och vinkelhakar, gamla lampor, gammalt porslin och annat oönskat ute på tomten. En del skog avverkades i omgångar och lades upp på en del av den mark som vi brukade. Runt udden var det jättefint att gå på vintern. Hit ner gick vi också och rastade hundarna, och blötte fötterna varma dagar, vid det lilla båthuset i det högra nedre hörnet. Här på udden fanns också mycket bär att plocka. På denna bild från Hemnet känner jag inte alls igen mig! Nästan all skog är borta! Gräsmattan är kvar, Ett hus står kvar som förr, några verkar vara borta helt och ett är flyttat till hitre kanten av gräsmattan. Sedan är det skövlat, jag hittar inget annat ord! Ofta gick vi vägen ner mot båthuset och fortsatte nedåt i bild, en promenadrunda efter sjön. Otaliga gånger har vi åkt traktor och fyrhjuling just här.
Favoritgården från sjösidan, eget foto. Övriga foton från Hemnet.
Vad jag förstår så har man haft sina hästar här, och det ser faktiskt ut som så också. Det finns ju nästan inga träd kvar!
Här är båthuset som ägs av en annan fastighetsägare, vi har arrenderat mark av dem också.
Tomt, helt enkelt!
Här var det fint att gå på vintern, och både vi och våra ungdomar var ute med båt här.
Vi brukade marken till höger i bild.
Det gamla huset med trasig skorsten är det enda som står där det stod. Fastigheten är till salu och de nuvarande ägarna vill ha mycket mer än den kostade när de köpte den, och då är skogen avverkad.
Lycka är inte platsbunden. Saker och ting förändras. Livet går vidare mot nya mål. Vi har lärt oss mycket av vår vistelse där, och minns mycket med saknad, men jag kan ju säga att det är människorna man saknar mest!
7 kommentarer:
Jag kan tycka att förändring är naturlig, men ibland går det onödigt fort. Folk köper hus, river ut väggar och kök, stenlägger halva trädgåden och bygger deck över resten och sedan säljer de och köper nytt. Gott att ni har fina minnen och alla stunder har ni ju haft haft men ledsamt att se det fina försvinna.
Förändring och förbättring, anpassning till egna behov, är utveckling och kan vara fantastiskt.
Detta är en speciell plats. Vinden från norr och fjällen, vräker in över udden, och nu finns inget som skyddar. Här är det påbörjade drömmar, som kanske kan bli till någon annans, men att återställa de kvaliteter som fanns är omöjligt.
Det är precis som du skriver, det kan gå onödigt fort. Vi håller tummarna och hoppas att någon kan ta över och göra något bra.
Ja du, Fale! Det är alltid lite sorgligt när man ser så häftiga förändringar. Och när man anar att det är på spekulation det sker. Gamla saker slängs så lätt. Bränns ner och förkastas. Det gör lite ont i mig när jag ser sånt. Hoppas nästa ägare gör nåt fint där. Du får ha dina minnen och fina bilder från förr:-) lite lite önskar jag att de inte får alla de där pengarna de vill ha utan får sälja lite billigare, hihi.
De har påbörjat byggnation och gjort en hel del, men det är inte alltid så lätt att ta över det andra har påbörjat. Platsen har också vissa problem med logistik om man säger så. Tack för era ord, Cecilia och Magganmagi! Magi är inte heller platsbunden...
Lycka är inte platsbunden. Det ska jag sätta upp på kylskåpet! Kloka ord. Men det hjälps inte att platser som förändras snabbt och obarmhärtigt skär en i hjärtat. Håller med Magganmaggi... Borde inte vara möjligt att få mer för mark efter avverkning men vad vet man?
Utveckling är inte alltid förbättring.
Det skulle vara svårt att se ett barndomshem förändras så snabbt till det man tycker är sämre.
Det sägs att man bör bruka skogen genom att kalhugga för att hjulen ska rulla och vår levnadsstandard inte minska. Jo då! Det är en sanning att diskutera.
Här har vi noterat att kalhyggenas framfart eskalerar. På radion hörde vi förslag om att timmerbilarna skall få höjd totalvikt för att kunna lasta mera virke, vägarna behöver förbättras och samma gäller broar med mera. Men, med en sådan avverkningstakt hinner skogen dessvärre ta slut. Vad händer med alla skogsmaskiner, lastbilar och deras förare? Skogen blir dessutom mycket sårbar, och kalavverkningar påverkar klimatet mycket. Det finns en hel del att göra här hemma i Sverige, snart får de komma och plantera Vi-skog här.
Landskapen förändras fort i dagens läge, ingen plats för eftertanke, och den som är så viktig!
Skicka en kommentar