Underbara Clara och hur jag överraskade vår snickare

Underbara Clara har skrivit ett inlägg i Expressen om Ernst och sönderrenoverade hus. Jag gillar det hon skriver. Hon sätter ord på det jag tänker.
Risken med alla program och tidningar som visar likriktade hus, med  vitt, vitt, vitt, eller svart, svart svart. Överallt visar man det som är populärt just för stunden, och populärare blir det, just för att det syns överallt där folk tittar, och vill göra till sitt.
Om man gillar gamla hus, eller färg, eller över huvud taget att SE själv, så inspireras man till att göra något som man tycker om, och gör en egen stil.
Om man går efter det man matas med, vitt, vitt, vitt, så är alla hus till salu inredda med just det.
Det går ganska fort att förändra ett gammalt hus, men det är svårt att få tillbaka känslan.
Nu ser jag också att många tar bort tapeter eller annan beklädnad på de timrade väggarna för att låta "väggen" vara bar, och virket synas, som i en koja, men det tror jag inte var så vanligt och inte heller önskvärt på den tiden. Det såg nog "fattigt" ut. Vad är problemet kan man undra.
Jo, för mig är det väl det att man inte väljer själv.
Om jag nu känner att jag vill göra om något, och måla om mina väggar, skulle jag verkligen välja att måla allt i vitt, och ta fram den nakna timmerväggen?
Skulle jag verkligen bli strålande lycklig över en burk med svart målarfärg och måla min köksluckor?
Åh, jag menar inte att man inte får måla svart,  jag menar att man skall gå in i sig själv, och välja därefter.
I gamla hus skall man bo in sig för att känna vad som behövs, man ändrar sig lite efter ett tag har jag märkt.
Vår eminente snickare, som jag är evigt tacksam, har hjälpt oss med ett litet hus i en annan del av vårt vackra Jämtland.
Vi besökte för ett antal år sedan en ort utanför Stockholm, det var inte så utbyggt där som det är nu. Husen är stora, några som verkar vara byggda för 8-barns-familjer, i varierande stilar, och ganska nära varandra.
Jag som gillar hus tänkte att jag går runt området och får lite inspiration!
Jag gick, och gick, och undrade lite förbryllat varför man har stora balkonger ut mot gatan och ett hus står precis på gräskanten på den andra sidan. Det blev liksom ingen mysfaktor i min lilla hjärna. Det fanns ganska många svarta hus, med små detaljer i avvikande färg, och små lampor med uppåt-och.nedåt-ljus vid entré och garage. Jag fick ingen inspiration alls, jag blev bara trött i luvan.

Jag ser färg och form lite olikt andra tror jag, eller vet jag.
För mig är nästan alla svarta hus, undantag finns, som svarta hål, eller lådor. De utstrålar mörker i min lilla värld, om de inte har någon extra form ,eller att det passar in i omgivningen.
När vi tog bort plattorna på väggen här så fick den väggen en mörkt brun färg, och jag kände på en gång att jag vill verkligen inte ha ett svart hus.
Vår snickare kom in på lunch och han hade bland annat hjälpt till att  klä huset i en annan del av länet med asfaltboard.  Huset fick ett mörkt yttre på den väggen, och han blev helt perplex när jag uttryckte mig ganska drastiskt om mina känslor för svart, och hus. Själv hade han och sambon målat köksluckorna i svart, och han tyckte att det kan vara en poäng med att se när renoveringar är gjorda.
Han funderade också på alla "renoverings-program", och hur de påverkar folk. Det är ju roligt att se, och ser ju ut att gå så fort och enkelt. Det står inget om tid och hur många som egentligen är där, och hur mycket tid planeringen har tagit. Inte vad det kostar heller, om man skall anlita. Det är lätt att ta på sig för mycket och bli stående med något "ofärdigt" som man ångrar eller sliter ont med.
I november står mörkret tätt här i Jämtland. Hur kul är det att komma in i sitt kök med svarta luckor, eller komma hem till sitt hus i svart....., med lampor som lyser uppåt och nedåt? Där det inte finns några grannar inom synhåll?
NixPix, inget vitt, vitt, vitt, och inget svart hus för mig!